.

Mår lite bättre faktiskt, vilket känns skönt då jag verkligen ska försöka pallra mig iväg att jobba imorgon. Lite senare på eftermiddagen tidigare idag (konstig mening?) hittade jag ett guldkorn på tv:n. Ja alltså, tänk det som en metafor. Dubbelavsnitt av  Christina Appelgates serie Samantha Who som är så fruktansvärt roligt. Jag ligger själv i soffan dränkt med snytpapper och te koppar och skrattar åt hennes kroppsspråk och hennes otroliga förmåga att att förmedla en hopplös människas känslor och tankar. I korta drag så spelar Appelgate en kvinna som är 30+ och som lider av amnesi och måste förlita sig på sin familj, sina vänner och sin ex-pojkvän för att försöka återgå till "ett normalt vardagsliv". Ni måste se det här. Tur att serien inte lades ner, den höll faktiskt på att göra det i USA ..

Sen när pappa kom hem kikade vi lite på ACO i åka-och-skjuta-grenen i OS. Vad kallar man det när funktionärerna tabbars sig och hon får släppas först två placeringar efter hennes egentliga startnr? KATASTROF och FIASKO tror jag är orden vi söker. Sånt där ska bara funka, och det får inte hända. Surt sa räven.

Nu ska jag bläddra lite i Svenk Damtidning och läsa om det stundande bröllopen och skvaller om Matthew McConaughey för att sedan somna till So You Think You Can Dance.

Pöss / M