.

Såg på förkväll medan jag förberedde kvällens mat och de pratade om fobier. De andra broidsen hade "fobier" (vad nu klassas som att man har en fobi jag vet ej. Kan någonting att googla?) för spindlar och ormar och dylikt medan Gynning svarade att hennes fobi var döden. De andra såg undrande ut och tyckte väl inte riktigt att det var någon typ av fobi. Gynning påstod däremot att det fobiernas fobi. Om man är t.ex är rädd för ormar, varför är man då rädd för ormar? Antagligen för att man ska dö av ett bett eller något i den stilen. Alltså rädd för döden. Jag inser att Gynnings teori och tanke om att döden är en fobi inte är något livsavgörande för min egen del och att den mycket väl kan ha en del brister men jag lekte ändå med tanken att för mig, så skulle det mycket väl kunna vara en fobi ..

En annan intressant sak som hänt under veckan var i måndags när jag kom till jobbet och stod och surrade med Susanne så berättade hon att hon under de senaste dagarna gått runt med en konstig magkänsla, och hon pekade ut ett ställe på magen där hon hade ont. Den där magkänslan sade hon att hon  hade bara för att någonting skulle hända. Hon hade ingen aning om vad utan gick hela tiden och ojade sig över att "någonting kommer att hända". Jag menar folk är sjuka till höger och vänster hela tiden så jag antog väl bara att hon skulle åka på någon magsjuka eller vad som helst. Jag uppfattar henne som lite excentrisk, men hon är ändå väldigt realistisk. Hursomhelst tänkte jag inte mer på detta. När vi kommit in och klätt av alla barnen och samlat oss på runda mattan ringer telefonen. Det är hennes dotter som blivit sjuk, hon hade ont i magen (det visade sig senare att det var på samma ställe som Susanne hade ont.) Susanne var tvungen att åka hem för att ta hand om henne naturligtvis. Senare samma dag ringer hon och berättar att hennes dotter blivit sämre och att de ska uppsöka läkare samma kväll plus att Susanne tycker att hennes magvärk har blivit sämre.

Dagen efter ringer hon och berättar att hennes dotter fick akut operera bort sin blindtarm samma kväll. Det var inte förrän hennes dotter kommit ut från operationen som Susannes magvärk släppte. Hittills såg jag det bara som ren och skär slump. Det var inte förrän jag berättade de för de andra som jag jobbar med och de fäller kommentaren "Ja men sånt där gör Susanne hela tiden, hon vet inte vad som ska hända men hon vet att någonting ska hända." Ett sjätte sinne eller riktigt bra moders-instinkter? I rest my case.

Jag tyckte det var lite intressant bara.

Ikväll på träningen kommer vi att få höra ett och annat .. men det är bra. Det kommer att bli bra. Vi behöver det.  


Pöss / M